28 § Agentlagen - Reviderad version

Jag har noterat att en mening fallit bort i bloggposten jag publicerade den 30 oktober. Jag har rättat till detta och publicerar en korrigerad version nedan. Samtidigt tar jag bort den gamla posten.

Enligt 28 § Agentlagen har agenten rätt till avgångsvederlag när agentavtalet upphör

• om agenten har tillfört huvudmannen nya kunder
• eller väsentligt ökat handeln med den befintliga kundkretsen
• och huvudmannen kommer att ha väsentlig fördel av sådana förändringar
• och avgångsvederlag är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter, särskilt agentens förlust av provision på avtal med kunder som agenten tillfört eller ökat handeln med.

Avgångsvederlaget får inte överstiga ett belopp motsvarande ett års ersättning, beräknad efter ett genomsnitt av den totala ersättningen till agenten under de senaste fem åren eller den kortare tid som uppdraget varat. Den ersättning man då använder är den normala provisionen på all försäljning; alltså inte bara på den som agenten tillfört (den används för att räkna fram grunden för avgångsvederlaget). Bestämmelsen är tvingande till agentens förmån och bygger artikel 17 i EG-direktivet (86/653/EEG).

Det är viktigt att notera att agenten alltså inte har någon automatisk rätt till ett belopp motsvarande ”ett års provision” utan det beloppet är ett maximibelopp.

I praktiken skall det gå till så att man

• ser på den omsättning som agenten tillfört från nya kunder och – genom ökning av omsättning – från befintliga kunder,
• fastställer vilken nytta - efter agentavtalets upphörande - som huvudmannen kommer att ha av detta samt
• gör en allmän skälighetsbedömning.

Att man ser den omsättning som agenten tillfört beror på att det är den omsättningen som läggs till grund för provisionsberäkningen; inte hela den omsättningen som agenten svarat för.

Blir det sålunda framräknade beloppet mindre än ett års ersättning får agenten hela beloppet men om det är större utgår inte mer än maximibeloppet. Jag har sett uppgifter om att det vanligaste är att avgångsvederlaget hamnar på ett belopp mellan sex och tolv månaders provision.

Avser huvudmannen att lägga ned sin verksamhet på den agenten tilldelade marknaden utgår i regel inte något avgångsvederlag. Däremot föreligger rätt till avgångsvederlag om agenturförhållandet upphör på grund av agentens död.

Vid beräkningen av avgångsvederlagets storlek tar man hänsyn till agentens besparade driftskostnader efter agentavtalets upphörande. Förhållanden som kan inverka på bedömningen om avgångsvederlag skall utgå och, om så är fallet, storleken är

• avtalsför­hållandets längd
• storleken av inarbetningskostnader
• agentens arbetsinsatser
• agentens framgångar på marknaden.

Avböjer agenten erbjudande om förlängning av ett tidsbestämt avtal kan detta minska hans möjligheter att få avgångsvederlag. Börjar agenten att sälja konkurrerande produkter kan detta också inverka negativt på agentens möjligheter. Ett konkurrensförbud som gäller efter avtalets upphörande kan, å andra sidan, i stället ha positiv verkan.

31 § Agentlagen

Agenten förlorar sin rätt till avgångsvederlag, om han inte inom ett år från det att avtalet upphörde meddelar huvudmannen att han kräver sådant vederlag.

Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna i denna paragraf är inte bindande för agenten; dvs. man kan inte avtala en kortare preskriptionstid.

Du är välkommen att ställa frågor kring det jag skrivit om reglerna för avgångsvederlag till agenter. Du kan göra det antingen genom en kommentar här eller genom ett mail till KBZKBZ (AT) GMAIL (DOT) COM

30 § Agentlagen

30 § Agentlagen behandlar rätten till avgångsvederlag om agenten själv säger upp avtalet. Bestämmelsen är tvingande till agentens förmån och bygger på artikel 18 i EG-direktivet.

Agenten har i detta fall rätt till avgångsvederlag endast om uppsägningen

grundas på en omständighet på huvudmannens sida av sådant slag som ger agenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan enligt 26 § Agentlagen, eller

det på grund av agentens ålder eller sjukdom eller liknande förhållanden inte skäligen kan krävas att han fortsätter sin verksamhet.

Beträffande p. 1 kan man notera att den omfattar uppsägning såväl på grund av kontraktsbrott enligt 26 § p.1 som på "annan viktig grund" och att någon hänvisning till ”uppsåtligen eller av vårdslöshet väsentligt åsidosatt” etc. Agenten har alltså, till skillnad från huvudmannen, rätt till avgångsvederlag i alla de situationer som ger honom uppsägningsrätt enligt 26 §. Liksom vid tillämpningen av 29 § krävs inte att en omedelbar uppsägning faktiskt sker.

Om agenten är ett aktiebolag eller annan juridisk person, kan hög ålder, sjukdom och dödsfall hos centralt placerade befattningshavare i agentföretaget enligt p. 2, åberopas. Det kan därför finnas anledning att tänka på detta om det är en viss person inom agentföretaget som ensam har hand om en agentur.

I nästa post kommer jag att redovisa innehållet i § 31, som handlar om preskription.

27 länder bättre än Sverige på skydd av personliga integriteten

Electronic Privacy Information Center and Privacy International har genomfört en världsomspännande undersökning av hur skyddet av den personliga integriteten fungerar i 37 länder i världen.

Rapporten, som publicerades tidigare idag, omfattar nästan 1.200 sidor och innehåller en djupgående genomgång av de olika ländernas skydd. Redovisningen av läget i Sverige finns i rapportens sista del. En sammanfattning med bild- och tabellmaterial samt länkar finns publicerad här.

Tyskland ger sina innevånare det bästa skyddet och Kina och Malaysia det sämsta. Sverige hamnar på plats 28 enbart följt av Storbritannien bland EU-länderna och det känns inte särskilt bra att Sverige delar plats med Israel tätt följt av USA. Det är alltså inte bara en känsla – utan ett faktum – att Sverige ligger riktigt dåligt till vad gäller skyddet av den personliga integriteten.

LISTAN

1 Tyskland 3.9

2 Kanada 3.6

3 Belgien 3.2

4 Österrike 3.2

5 Grekland 3.1

6 Ungern 3.0

7 Argentina 3.0

8 Frankrike 2.9

9 Polen 2.9

10 Portugal 2.9

11 Cypern 2.9

12 Finland 2.7

13 Italien 2.6

14 Luxemburg 2.6

15 Lettland 2.6

16 Estland 2.6

17 Malta 2.6

18 Nya Zeeland 2.5

19 Danmark 2.5

20 Tjeckien 2.5

21 Irland 2.5

22 Slovakien 2.5

23 Litauen 2.5

24 Australien 2.4

25 Spanien 2.4

26 Slovenien 2.3

27 Nederländerna 2.3

28 Sverige 2.2

29 Israel 2.2

30 USA 2.0

31 Filipinerna 1.9

33 Storbritannien 1.5

34 Singapore 1.4

35 Ryssland 1.4

36 Malaysia 1.3

37 Kina 1.3

29 § Agentlagen

Enligt 29 § Agentlagen saknar agenten rätt till avgångsvederlag, om huvudmannen säger upp avtalet på grund av agentens kontraktsbrott, men det krävs då

1. att agenten har handlat uppsåtligt eller vårdslöst,

2. att agentavtalet upphör på grund av agentens konkurs eller

3. att agenten i samförstånd överlåter agenturen till någon annan.

Bestämmelsen är tvingande till agentens förmån på det sättet att agenten inte behöver acceptera sämre villkor än de lagen föreskriver.

Kraven i punkt 1 ovan är snävare än de som gäller rätt till förtida uppsägning på grund av kontraktsbrott; en direkt avvikelse från EG-direktivet. Detta innebär att vid uppsägning från huvudmannens sida till följd av agentens kontraktsbrott agenten ändå kan vara berättigad till avgångsvederlag. Det bör vidare observeras att huvudmannens uppsägning av avtalet på "annan viktig grund" inte berövar agenten hans rätt till avgångsvederlag.

Bestämmelsen förutsätter inte att uppsägning på grund av kontraktsbrottet faktiskt sker. Det krävs däremot att agentförhållandet avslutas genom ordinär uppsägning eller efter överenskommelse i nära anslutning till kontraktsbrottet.

I nästa post kommer jag att redovisa innehållet i § 30, som handlar om avgångsvederlag om agenten själv säger upp sig.

28 § Agentlagen

Ny reviderad version här

Avgångsvederlag till agent

Eftersom jag inte så sällan får frågor om reglerna kring avgångsvederlag till handelsagenter tänker jag att i några kommande bloggposter kort beröra de aktuella reglerna.

Frågor rörande agenter regleras i Lag (1991:351) om handelsagentur, normalt kallad Agentlagen. §§ 28 – 31 behandlar frågorna kring avgångsvederlag till agenten i samband med agentavtalets upphörande.

• 28 § Agentlagen redogör för de grundläggande förutsättningarna för när och under vilka förutsättningar en agent har rätt till avgångsvederlag
• 29 § Agentlagen innehåller bestämmelser om när avgångsvederlag inte kan utgå till agenten
• 30 § Agentlagen behandlar rätten till avgångsvederlag när agenten själv sagt upp avtalet
• 31 § Agentlagen fastställer inom vilken tid krav på avgångsvederlag måste ställas

En mycket viktig sak att komma ihåg är att agenten inte är bunden av avtalsregler som är mindre fördelaktiga för honom. De aktuella reglerna är alltså tvingande till agentens förmån och gäller även om parterna t.ex. i ett skriftligt avtal överenskommit annat som är sämre för agenten än lagens regler.

I nästa post kommer jag att redovisa innehållet i § 28.